Julen på Island

På Island är julen och nyåret en hisnande blandning av sanning och sägen. Hemmen får besök av tretton olika jultomtar och vid årsskiftet flammar brasorna mot himlen. Då byter huldrefolk och alver bostad.

"Stekkjastaur kom först, styv som en stör. Mjölk ville han åt, men ivern avtog strax då den stelbente stångades omkull av bocken."

Så här beskriver år 1932 diktaren Jóhannes úr Kötlum Fårkätte-Stolpen, tomten som den 12 december inleder den isländska jultiden. Stekkjastaur är den första av de tretton tomtar som i tur och ordning under tretton dagar stiger ner till bygden från fjällen. På julaftonen kommer den sista i raden, Kertasníkir eller Ljustjuven. Efter julen vänder tomtarna åter hem till sig så att Fårkätte-Stolpen försvinner på juldagen och Ljustjuven på trettondagen.

Lurendrejare och snattare
Jultomtarnas hem ligger i en stor grotta högt uppe i de blånande bergen, där endast tomtar och jättar trivs. Där stökar trollmor Grýla vid sin grötkastrull, medan trollfar Leppalúði trivs bättre på kistlocket. De isländska tomtarna håller sig dolda för oss människor. Fönstertittaren vaktar att alla i huset är snälla, Dörrsniffaren sniffar sig till maten på långt håll, och står och spanar i dörrspringan för att luska ut var han bäst kunde komma åt att få sig en smakbit.

De flesta tomtar är, liksom namnen redan ger tillkänna, benägna att ställa till ofog och skrämmas. Dörrslåaren smäller i dörrarna medan husfolket sover. Korvsnattaren lägger beslag på husets korvar. Köttkroken för sin del lyfter fårsteken ut genom skorstenen med en lång käpp. Slevslickarens favoritmat är gröt medan skålslickaren skrapar upp alla matrester. Skyrfrossaren har för vana att proppa sig full med skyr och somna bredvid skyrtunnan.

De isländska tomtarna har å sin sida blivit tvungna att ge efter för julfirandet. De kommer med klappar till snälla barn. På kvällen sätter barnen en sko i fönstret, där tomten lämnar till exempel en karamell, en leksak eller en färgpenna. Om barnet har varit styggt kan skon vara tom eller innehålla en potatis.

Vid årsskiftet möts den synliga och den osynliga världen på Island. På nyårsaftonen kan också korna tala och sälarna stiger upp på land. Huldrefolk och alver rör sig ute bland folk. På den nattliga festen runt brasan är det svårt att se skillnad på människa och huldra.

Nyårsbränder har lågat på många europeiska stränder, men ihärdigast har traditionen omhuldats på Island. I dag tänds brasorna kring kl. 20-21 på nyårsafton. Kort därefter smattrar tusentals raketer på den svarta natthimlen och fyrverkeriet kulminerar vid midnatt. Islänningarna sägs inneha världsrekord; på en halv timme skjuts 200 ton fyrverkeripjäser upp i luften.

Väsen från andevärlden är en del av islänningarnas liv precis som fyrverkerier, datamaskiner, mobiltelefoner och andra nutida manicker. Islänningar är vidskepligare än andra europeiska folk.

"En gång kom den allsmäktige Gud på besök hos Adam och Eva och deras barn. I brådskan hade Eva inte hunnit tvätta alla sina telningar och hon gömde undan de otvättade små för Gud fadern. Då sade gud att barnen från det ögonblicket skulle vara fördolda för människoögat."
Så beskrivs andeväsendenas uppkomst av de flesta islänningar.

I gamla dokument framgår det att huldrefolket kom näst efter vikingarnas asagudar. På så sätt hade huldrefolk gudomlig makt och bestämde framför allt över årsgrödan och skördarna.

Alven är för sin del släkt med det latinska ordet albus, som betyder vit eller ljus. Det finns både goda och onda alver. De illsinnade alverna försöker stjäla människobarn. Ovanligare är att de försöker locka till sig fullvuxna människor.
När det lyckades alven att stjäla ett barn gav den i utbyte en led gubbe som på något sätt hade krympts till storleken av ett barn. Barn blev utbytta speciellt då de inte hade tagits om hand tillräckligt väl eller hade lämnats ensamna i långa tider.

Förbjudna platser
Huldrefolk och alver söker ett nytt hem på trettondagen. Vid den tiden flyttar de in i något hus, uthus eller under en sten. Den som står i vägkorsningen vid rätt tid kan till och med komma till tals med bostadsbytarna.

På Island finns otaliga sådana "förbjudna" platser; ett hörn av ängen som aldrig får beskäras, en sten som ingen dristar sig till att flytta eller får som hålls borta från vissa betesängar. Och det finns hela bondgårdar där ingen får bo mer än till exempel två år i taget. Förbuden har brutits av oaktsamhet eller med avsikt. Ju allvarligare brott, desto strängare blir straffet. Får kan försvinna från hjorden, förövaren bryter benet eller mister i värsta fall livet. Det finns tusen och en historier om olyckshändelser.

Stenen krökte vägen
På 1980-talet byggdes Vesturlandets riksväg i närheten av Reykjavík. Mitt på den planerade vägen låg en stor sten, som naturligtvis skulle flyttas bort. När traktorerna dundrade på i riktning mot stenen fick de underliga motgångarna sin början; redskap gick sönder, maskiner började krångla. De kunde gå sönder för minsta lilla orsak. Den tiden kom då stenen skulle vältas åt sidan. Nu gick bulldozern sönder. Då gav ingenjörerna upp; man beslöt att lämna stenen i fred. Nu blev det också slut med olyckorna.
Vesturlandsvägen är annars rak, men gör en krök vid den stora stenen, huldrefolkets hem.

Tomtegänget:
Stekkjastaur (Fårkättestolpen) - 12 december.
Giljagaur (Klyftisen) - 13 december.
Stúfur (Stumpen) - 14 december.
Þvörusleikir (Slevslickaren) - 15 december.
Pottasleikir (Grytslickaren) - 16 december.
Askasleikir (Skålslickaren) - 17 december.
Hurðaskellir (Dörrslåaren) - 18 december.
Skyrgámur (Skyrfrossaren) - 19 december.
Bjúgnakrækir (Korvsnattaren) - 20 december.
Gluggagægir (Fönstertittaren) - 21 december.
Gáttaþefur (Dörrsniffaren) - 22 december.
Ketkrókur (Köttkroken) - 23 december.
Kertasníkir (Ljustjuven) - 24 december.